Juho Kusti Paasikivi
| Juho Kusti Paasikivi | |
 | |
Finlands president | |
| Tid i befattningen 11 mars 1946–1 mars 1956 | |
| Statsminister | Lista |
|---|---|
| Företrädare | Gustaf Mannerheim |
| Efterträdare | Urho Kekkonen |
Finlands statsminister | |
| Tid i befattningen 17 november 1944–9 mars 1946 | |
| President | Gustaf Mannerheim |
| Företrädare | Urho Castrén |
| Efterträdare | Mauno Pekkala |
Vice ordförande för senatens ekonomiedepartement | |
| Tid i befattningen 27 maj 1918–27 november 1918 | |
| Företrädare | Pehr Evind Svinhufvud |
| Född | 27 november 1870 Hämeenkoski, Finland |
| Död | 14 december 1956 (86 år) Helsingfors, Finland |
| Gravplats | Sandudds begravningsplats |
| Politiskt parti | Samlingspartiet |
| Alma mater | Helsingfors universitet |
| Yrke | Docent, tjänsteman |
| Maka | Anna Matilda Forsman (avli.) Allina (Alli) Valve |
| Barn | Annikki, Wellamo, Juhani och Varma |
| Namnteckning |  |
Juho Kusti Paasikivi, ursprungligen Johan Gustaf Hellstén, född 27 november 1870 i Hämeenkoski, död 14 december 1956 i Helsingfors, var Finlands president 1946–1956. Hans företrädare var Gustaf Mannerheim och efterträdare Urho Kekkonen. Paasikivi var även statsminister tre gånger. Han var den president som inledde den finländska så kallade Paasikivi-Kekkonen-linjen, den realpolitiska utrikespolitiken som betonade goda relationer till Sovjetunionen. Han var far till Annikki Paasikivi och farfarsfar till Joakim Paasikivi.[1]
Uppväxt och studietid
Johan Gustaf Hellstén föddes i Koski kommun. Hans föräldrar var affärsbiträdet Johan August Hellsten och Karolina Wilhelmina Selin. Hans mor dog när han var fyra år,[2] och året därpå flyttade familjen (fadern, Johan, hans fem år äldre halvsyster Karolina samt barnens moster, Katarina "Kaisa" Hagman) till Hollola utanför Lahtis, där fadern startade en klädesbutik. Faderns affärer gick under en tid mycket bra, men drabbades i början av 1880-talet av en konjunkturnedgång. Trots sämre ekonomi beslöt fadern 1882 att skicka den läsbegåvade Johan till Finlands första finskspråkiga läroverk i Tavastehus, en skola som var ett resultat av dåtidens fennomaninska rörelse. Johan blev snabbt en av de bästa eleverna.
År 1884, när Johan var 14 år, dog både fadern och Karolina i en epidemi. Mostern Kaisa försökte driva den då mycket skuldsatta rörelsen vidare, men misslyckades och tvingades sälja den. Hon hyrde därefter ett rum där hon försörjde sig på ljusstöpning, och där Johan bodde med henne under skolloven. Påverkad av skolans fennomani beslöt han att förfinska sitt svenska namn när han var 15 år. Det nya namnet Juho Kusti Paasikivi var en direktöversättning av det svenska.
År 1890 började han studera vid Kejserliga Alexanders Universitetet i Helsingfors, där han läste ryska och litteratur. Han blev även snabbt indragen i den nationalistiska studentrörelsen. Efter filosofie kandidatexamen med spets i ryska och litteratur 1892 började han läsa juridik. I mars 1892 träffade han finlandssvenskan Anna Matilda Forsman (1869–1931) som också studerade vid universitetet. Hon talade mycket lite finska, så deras samtal skedde på svenska. Året därpå förlovade de sig och 1897, när han avlade juridikexamen, gifte de sig. De fick fyra barn: Annikki (1898–1950), Wellamo (1900–1966), Juhani (1901–1942) och Varma (1903–1941).
År 1901 blev Paasikivi doktor i juridik och innehade tjänsten som universitetets biträdande professor i administrativ juridik 1902–1903. Han lämnade den posten för att bli kanslichef för Storfurstendömet Finlands finansdepartement, en position han behöll till första världskrigets utbrott 1914.
Paasikivi tillhörde från början Finska partiet och satt som dess representant i lantdagen från 1907 till 1913. Under förryskningsperioderna 1889–1905 och 1908–1917 förespråkade partiet en anpasslig eftergiftspolitik gentemot Tsarryssland för att på fredlig väg försöka rädda något av den finska autonomin.
Vid Första världskrigets utbrott tappade Paasikivi tron på visdomen i partiets undfallande politik. Han lämnade sin position på finansdepartementet och avgick även som lantdagsledamot. I stället satsade han på en bankkarriär och blev chef för Kansallis-Osake-Pankki (en av de banker som dagens Nordea uppstått ur), en position som han behöll till 1934. Paasikivi satt även i Helsingfors stadsfullmäktige 1915–1918.
Inbördeskriget
Paasikivi var det vita Finlands regeringschef (formellt vice ordförande för senatens ekonomiedepartement) maj-november 1918. Samma år var han med och bildade det konservativa Samlingspartiet. Paasikivi var monarkist, men efter första världskrigets slut gavs försöket att skapa en monarki med en tysk prins upp, eftersom Tyskland förlorat kriget. På grund av detta föll också Paasikivis regering. Paasikivi ledde den finländska delegationen vid de finsk-sovjetiska fredsförhandlingarna i Dorpat 1920.
Mellankrigsperioden och Andra världskriget
Den konservative Paasikivi var en stark motståndare till att det skulle finnas socialdemokrater i regeringen och kommunister i riksdagen. Till en början uttryckte han ett visst stöd för den halvfascistiska Lapporörelsens krav på hårdare åtgärder mot vänstermänniskor, men när den alltmer radikaliserade rörelsen kidnappade förre presidenten K. J. Ståhlberg och dennes hustru 1930, och gjorde öppen revolt i (Mäntsäläupproret) 1932, så vände Paasikivi och många andra ryggen åt högerextremism. 1934 gick han kortvarigt in som ordförande i Samlingspartiet, som han varit med om att starta 1918, och lyckades delvis rehabilitera partiets dåliga rykte efter dess nära samarbete med Lapporörelsen och dess efterföljare Fosterländska folkrörelsen. Samma år gifte han om sig med Allina Valve (född Hildén) (1879–1960), sedan hans första hustru dött 1931. År 1936 lämnade han ordförandeskapet i Samlingspartiet och drog sig undan politiken för en längre period.
Även om han lämnat partipolitiken fungerade Paasikivi som diplomat och fredsförhandlare vid flera tillfällen mellan 1936 och 1944. Han var Finlands ambassadör i Stockholm 1936–1940, förhandlade med Sovjetunionen strax före vinterkriget 1939, och var Finlands ambassadör i Moskva 1940–1941. När han insåg att Finland tänkte starta ett revanschkrig mot Sovjetunionen tillsammans med Tyskland, avgick han från ambassadpositionen och började skriva sina memoarer.
Efterkrigstiden
Direkt efter kriget utsågs Paasikivi till statsminister av dåvarande presidenten Gustaf Mannerheim, eftersom Sovjetunionen respekterade honom, och i presidentvalet 1946 blev det Paasikivi som efterträdde Mannerheim. Under sin presidenttid företrädde han en utrikespolitik vars syfte var att skapa goda relationer till Sovjetunionen. Hans syn på utrikespolitiken kan anses vara extremt realistisk. Trots det bittra nederlag och de hårda fredsvillkor som landet hade fått genomlida måste goda relationer till Sovjetunionen prioriteras framför allt. Relationer till alla andra länder skulle komma i andra hand. Det skulle inte heller få förekomma några tendenser till antiryska strömningar i Finlands regering eller hos presidenten. Denna doktrin kom att kallas Paasikivi-Kekkonen-linjen och dominerade den finländska utrikespolitiken ända till slutet av 1980-talet. År 1948 undertecknades vänskaps-, samarbets- och biståndsavtalet, enligt vilket Finland skulle be Sovjetunionen om hjälp ifall ett tredje land anföll Sovjetunionen över Finlands territorium.
Paasikivi vann presidentvalet 1950 överlägset. 1956 var han inofficiell kandidat men valet vanns av dåvarande statsminister Urho Kekkonen. Senare samma år avled Paasikivi 86 år gammal. Han är begravd på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.[3]
Utmärkelser
Sankt Stanislausorden, andra klassen, 1905[4]
Sankt Annas orden, andra klass, 1913[4]
Järnkorset av 2:a klassen, 1919[4]
Frihetskorsets 1. klass, 1919[4]
Storkorset av Finlands Vita Ros’ orden, 28 december 1920[5]
Storkors av Kronorden, 1933[4]
Storofficer av Hederslegionen, 1935[4]
Kommendör med stora korset av Nordstjärneorden, 8 december 1938[6]- Frihetskorsets 1. klass, 1940[4]
- Storkorset med kedja av Finlands Vita Ros’ orden, 11 mars 1946[7]
Storkorset av Finlands Lejons orden, 24 april 1946[8]
Kungliga Serafimerorden, 10 juni 1947[9]
Frihetskorsets storkors, 9 oktober 1950[10]
Elefantorden, 7 november 1950[11]
Storkors med kedja av Sankt Olavs orden, 27 november 1950[12]
Leninorden, 1954[4][13]
Storkors med kedja av Isländska falkorden, 24 april 1954[14]
Järnkorset av 2:a klassen, 1919
Frihetskorsets 1. klass, 1919
Storkorset av Finlands Vita Ros’ orden, 28 december 1920
Storkors av Kronorden, 1933
Storkorset av Finlands Lejons orden, 24 april 1946
Frihetskorsets storkors, 9 oktober 1950
Storkors med kedja av Sankt Olavs orden, 27 november 1950
Storkors med kedja av Isländska falkorden, 24 april 1954Denna lista hämtas från Wikidata. Informationen kan ändras där.
Se även
- Lista över Finlands statsöverhuvuden
- Finlands historia: Efterkrigspolitiken
Referenser
Fakta i denna artikel är hämtade från motsvarande artiklar i finskspråkiga Wikipedia och engelskspråkiga Wikipedia när inte annat anges
Noter
- ^ ”Militärexperten Joakim Paasikivi: Jag är livrädd att ha fel”. DN.SE. 11 mars 2022. https://www.dn.se/sverige/militarexperten-joakim-paasikivi-jag-ar-livradd-att-ha-fel/. Läst 8 november 2022.
- ^ Minnestal av Tarja Halonen 2006-12-18 Arkiverad 5 december 2011 hämtat från the Wayback Machine. Länkat 2011-06-24
- ^ ”Hietaniemen hautausmaa – merkittäviä vainajia” (på finska). Helsingfors kyrkliga samfällighet. https://www.helsinginseurakunnat.fi/material/attachments/hautausmaat/hietaniemi/w8GZkM0y7/Hietaniemen_merkittavia_vainajia.pdf. Läst 12 juli 2016.
- ^ [a b c d e f g h] läs online, kansallisbiografia.fi, läst: 20 juni 2022.[källa från Wikidata]
- ^ Antti Matikkala, Suomen Valkoisen Ruusun ja Suomen Leijonan ritarikunnat, Edita, 2017, s. 489, ISBN 978-951-37-7005-1.[källa från Wikidata]
- ^ Sveriges statskalender för skottåret 1940, Almqvist & Wiksell, 1940.[källa från Wikidata]
- ^ Antti Matikkala, Suomen Valkoisen Ruusun ja Suomen Leijonan ritarikunnat, Edita, 2017, s. 488, ISBN 978-951-37-7005-1.[källa från Wikidata]
- ^ Antti Matikkala, Suomen Valkoisen Ruusun ja Suomen Leijonan ritarikunnat, Edita, 2017, s. 492, ISBN 978-951-37-7005-1.[källa från Wikidata]
- ^ s. 4, läs online, läst: 16 december 2022.[källa från Wikidata]
- ^ Kaius Niemi (red.), Helsingin Sanomat, Sanoma Media Finland, 16 mars 1951, s. 5.[källa från Wikidata]
- ^ Hof- och Statskalender, 1956.[källa från Wikidata]
- ^ Kaius Niemi (red.), Helsingin Sanomat, Sanoma Media Finland, 28 november 1950, s. 9.[källa från Wikidata]
- ^ Antti Matikkala, Suomen Valkoisen Ruusun ja Suomen Leijonan ritarikunnat, Edita, 2017, s. 256, ISBN 978-951-37-7005-1.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.forseti.is, läst: 12 december 2022.[källa från Wikidata]
Källor
- Juho Kusti Paasikivi. 375 humanister 1.5.2015. Helsingfors universitet.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Juho Kusti Paasikivi.Bilder & media- ”Paasikivi, Juho Kusti”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-4137-1416928956743
- Paasikivi, Juho Kusti i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
- Paasikivi-Samfundet
Wikimedia Commons har media som rör Juho Kusti Paasikivi.
| Politiska ämbeten | ||
|---|---|---|
| Företräddes av Pehr Evind Svinhufvud | Finlands statsminister 1918 | Efterträddes av Lauri Ingman |
| Företräddes av Urho Castrén | Finlands statsminister 1944–1946 | Efterträddes av Mauno Pekkala |
| Företräddes av Gustaf Mannerheim | Finlands president 1946–1956 | Efterträddes av Urho Kekkonen |
| Partipolitiska uppdrag | ||
| Företräddes av Paavo Virkkunen | Samlingspartiets partiledare 1934–1936 | Efterträddes av Pekka Pennanen |
| ||||||||||||||||||||||
| |||||||
|
